Curlingsamhället

Jag är så fruktansvärt trött på "samhällets" och andra organisationers försök att barnförklara fullt vuxna människor och idiotförklara resten, inte minst tonåringar. Nu har det uppdagats att organisationen Unga Aktiesparare (via sin VD Mika Burman Götz) som är kritisk mot att unga inte får någon utbildning i privatekonomi i skolan.

För det första:
Det gör dem visst ju, det heter matematik. Om vanliga exempel på hushållsräkning, osv. inte ingår i matematiken i skolan så är kursen dåligt underbyggd. Men så är det nog i dagens flumskolor.

För det andra:
Privatekonomi är något som barn brukar lära sig vid köksbordet hemma. Det är främst föräldrarnas ansvar, inte skolans och definitivt inte samhällets. Barn med föräldrar som bryr sig lär sig en hel del där, t.ex. om hur man gör upp en budget för att försäkra sig att man har råd att betala räkningarna vid slutet av månaden och ändå har pengar kvar för att kunna sätta mat på bordet. Svårare än så är det inte. Det är en väldigt dum tonåring som skuldsätter sig själv genom att ta sms-lån eller ringa dyra samtal eller köpa märkeskläder de inte har råd till, för att sedan komma gråtandes till diverse tidningar och organisationer och lika aningslösa föräldrar för att säga att "de inte visste", eller "det bara hände". Hade jag gjort något sånt som tonåring skulle mina föräldrar ha skämts över att ha uppfostrat ett sådant dumt barn.

Eller kanske är det inte så dumt av dessa människor, ty "samhället" betalar ändå. Vi skriver av skulder för fullt, och skriver om lagar för att passa de ansvarslösa, och pysslar om dem och lindar in dem i bomullstuss så mycket det bara går, för att sedan stå och se på medan de upprepar samma "misstag" gång på gång. Låt dem lära sig av sina misstag! Organisationens VD bör fundera över att precis som hon lärt sig mycket av en "dundertabbe", så kan även andra göra det av deras. Vi kan inte sopa banan rent åt folk hela deras liv. Hur ska de annars kunna klara av de motgångar som de stöter på?

"För många är det inte en självklarhet att man ska spara i stället för att ta lån om man till exempel ska köpa en ny mobiltelefon. För dem som sparar är dessutom marknaden så komplex. Det är svårt att avgöra om en viss typ av sparande verkligen lönar sig," säger Mika Burman Götz.

Och så ytterligare en liten pärla:

"Men i skolan fick man inte ens lära sig att betala en räkning," säger hon.

Is she for real??? Se bara på listan över fällgroparna som hon angett. Är dessa inte saker som barn lär sig av sina föräldrar? Varför lägga ytterligare belastning på ett redan överbelastat skolsystem? Men jag förstår att Unga Aktiesparare också måste profilera sig, såsom så många andra organisationer, förbund och föreningar så här års.

De flesta som "drabbas" av de typer av problem/skulder som nämns är mellan 14 – 19 år gamla. "Barn" är de knappast inte. Det finns 10-åringar i andra länder som vet bättre. Riktiga barn, dvs. de under 12 år, blir skuldsatta mest pga. av deras föräldrar inte förmår sig ingjuta ett mått av disciplin i sina ungar. Barnen struntar således i det sina föräldrar säger (om de nu säger något) och gör precis som de vill. Men det gör det inte till ett samhällsproblem och inte heller till något som man skall eller kan klandra skolan för.

Entreprenörsandan?

Häromdagen satt jag med en granne och uttryckte min sorg över att barn i Sverige inte uppfostras i entreprenörskapens anda. Om man frågar ut de största entreprenörerna i USA, sade jag till henne, skulle de flesta berätta om hur de fick en uppskattning för framgång och pengar samt utvecklade viljan att vara sin egen chef. De skulle berätta om hur de tjänade pengar genom att sälja lemonad med isbitar ute vid trottoaren på en varm dag, hur de klippte gräsmattor åt grannarna varje vecka, hur de sprang ärenden åt någon då och då, och hur många år de jobbade som tidningsbud och levererade tidningar de gick till skolan varje morgon. Så är det än idag i vissa delar av USA, Storbritannien, Baltikum och övriga länder, inklusive Norden. Man lär sig vikten av att tjäna pengar och spara och driva egen redan vid köksbordet och från barnsben.

Om jag skulle försöka betala en 12-åring för att klippa gräsmattan varannan vecka, eller en 8-åring för att posta några brev då och då skulle det kallas för "utnyttjande av barn", eller "barnarbete". För det är ju förbjudet, enligt FN, sägs det. Det som okunniga svenskar inte förstår är att det inte var mot sådana incitament och ärenden som FNs konvention mot barnarbete instiftades. Men försök att få någon bland dina grannar att förstå det! "Varför kan inte du göra det själv?" – är den vanligaste repliken. Jag tror att det finns en direkt koppling till denna inställning och det nästintill obefintliga intresset som vissa unga och vuxna har för att starta eget utöver det faktum att det inte lönar sig när allt man tjänar går bort i skatt. Entreprenörskap är inte något man bara hoppar upp och börjar brinna för i vuxen ålder. Det är oftast hemma, vid köksbordet, som det börjar. Sedan kan skolan hjälpa till, med välunderbyggda kurser. Specialkurser behövs knappast inte, såvida eleverna inte är fruktansvärt slöa.

Folk i övriga Norden sitter säkert och tänker att svenskar måste vara bland de mest korkade i hela världen. Vi har ju redan knipit den platsen bland våra grannländer.

Källor: DN, DN

Gud bevare oss från dumma kvinnor

Kan Reinfeldt någonsin våga anställa eller befordra en kvinna i framtiden? Kan någon politiker? Kan någon manlig ledare någonstans? Hur dum får en kvinna vara, egentligen? Vart går gränsen?

Om någon behövde bevis för att svenska kvinnor helt enkelt inte kan hantera situationen när de väl får åtråvärda positioner levererade till sig på ett fat så behöver den inte leta vidare. På ett år har inte en, inte två, utan hela FYRA kvinnor medverkat till att sänka det parti de sade sig vara så måna om, genom att antigen ljuga för sin chef (statsminister), eller hantera sina personliga affärer på ett klantigt, rentav dumt sätt, eller både och. Det lämnar en bitter smak i munnen t.o.m. på mig, som trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av kvotering och dylikt, ändå tyckte att det var bra att regeringen Reinfeldt kunde leta efter och hitta kvalificerade, erfarna kvinnor till de positionerna som behövde fyllas. Jag undrar hur han tänker nu.

Låt oss först få en sak ur vägen. Även om det var synd om Fredrik Reinfeldt den första gången då två kvinnor tvingades lämna sina poster över till synes bagateller (dock tyckte jag att Stegö Chilòs avgång var rättfärdig, den andra var mest pga. jantelagen och hade kunnat hanteras bättre av chefen och vederbörande), och den andra gången (med Schenström, som även det kunde ha skötts bättre av båda parter), så kan jag definitivt inte säga samma sak om denna fjärde händelsen. Hade det varit jag hade jag fullständigt dragit mig för att sätta ytterligare en kvinna (eller för övrigt en man) i en post utan att kontrollera dem/den som stod till förfogande hårdare än hårt. Men nej, vår godtrogen statsminister bestämde sig för att hellre lita på den nya damen (Clase) och därmed utsätta sig själv och hela sitt parti för ytterligare ett mediedrev. Med det har han förlorat den grund han var på väg att återvinna efter att ha sparkat Schenström. Skärpning Reinfeldt! Det är DU som är chefen. Någon gång måste du visa det. Du kan inte bara ge sken av att sitta och mjuka till dig saker. Tänk om du kunde ilskna till mot alla dessa som leker med dig i ditt parti som du gjorde mot reportrarna som ställde frågorna till dig om Schenströms jouraktiviteter kort efter det att pussbilderna hade publicerats.

Men det här med att inte vilja stå upp och visa att man är chefen är, och har alltid varit ett problem i Sverige. Svenska anställda gnäller om orättvisa, tuffa och hårda chefer när dessa visar att de faktiskt vågar "chefa". Cheferna vill hellre vara omtyckt av alla och låter därmed bli att fatta tuffa beslut, även om det betyder att arbetet lider på grund av det. Folk tyckte att Jan Stenbeck kunde vara en hård chef, men han var framgångsrik, och hade mångas respekt. Fler borde tänka på det, tycker jag.

Reinfeldt kan återhämta sig, men Moderaterna har också tagit stor skada av det inträffade (och än är det inte slut, nu när aven Clase visat sig har klantat). Nu gäller att Reinfeldt slår näven i bordet och säger "nu får det vara nog!". Detta är inte en situation som man kan mesa sig ur. Han måste lära sig att det inte alltid går att lita på folk fullt ut, utan man måste våga ställa de rätta och viktiga frågorna, och stava ut det där med personligt ansvar för folk och vad det innebär, för det är något som svenskar inte är vana vid, att ta personligt ansvar för det de gör. Gör han det, kan de fixa resten under det kommande året och förhoppningsvis börjar fokusera på valet 2010, annars är det kört, efter bara ett år. Dags för övriga Alliansledarna att gå samman och offentligt stödja sin drabbade kamrat à la Maud Olofsson. Det behövs.

Nu till huvudpunkten, som även det handlar om ett generellt problem i Sverige och vissa andra delar av världen.

Det kan tyckas att det nästan är som om kvinnor är födda till att schabbla bort de viktigaste chanserna de får i livet. Vad är det som gör att en kvinna som har lyckats få en åtråvärd position i sina unga dagar, som kan inspirera andra kvinnor till att vilja göra likadant, drabbas av en sådan fruktansvärt självdestruktiv instinkt att hon på ett kort ögonblick lyckas förstöra det som hon länge kämpat för att uppnå?

Listan över kvinnliga politiker och en del andra i det privata näringslivet som schabblat bort gyllene tillfällen är lång. Bland kvinnliga politiker i Sverige kan nämnas Mona Sahlin (Toblerone affären), Laila Freivalds, Gudrun Schyman, Ylva Johansson, ett par stycken folkpartister och ytterligare en vänsterpartist vars namn jag inte minns just nu. Allt från dubbelmoral till rattfylleri till oanständigt beteende i tjänst, med mera. Man skulle kunna tycka att dessa borde räcka som skräckexempel till vilken ny kvinnlig politiker som helst. Men nej.

Ulrica Schenström sägs vara en kunnig statssekreterare. Hon kan allt om medierelationer i Sverige, och är högt uppskattad av de flesta. Hon var fullt medveten om att alla ögon var ständigt riktade på Allianspartierna och att allt hon gjorde skulle reflektera på hennes parti och därmed på hennes chef, statsministern. Man antar att hon inte är dum i huvudet - folk hyllar ju hennes skicklighet. Därför måste hon ha ständigt varit medveten om att det alltid skulle finnas folk som bara väntade på ett tillfälle att bringa ned hela regeringen genom att identifiera dess svagaste länkar - gång på gång om nödvändigt - och att hon därmed ständigt måste vara på sin vakt. Ändå finns det ingen annan förklaring än ren dumhet till att hon ansåg det vara passande för en kvinna i hennes position att vistas på en bar på en kväll som den där i sällskap av en reporter och en som dessutom stod för notan.

Handlar det om en konspiration?

Folk ute på gatan anar en stor konspiration enligt vissa kommentarer på SVDs hemsida. "Historien måste vara planlagd av journalisten o. kamerakillen eventuellt är restaurangen inblandad i komplotten också!" Och det kan man verkligen undra över, med tanke på att det tog så lång tid för TV4 att bestämma sig att låta reportern ta ledigt (de hade ju fullt förtroende för honom).

Tyckte inte Ulrica Schenström att det var konstigt att reportern beställde in så mycket alkohol? Ansåg hon sig vara nödgad att dricka så mycket? Glömde hon att hon var i tjänst? Tänkte hon inte att det kanske handlade om en klassisk fälla, dvs. att någon kanske satt och bara väntade på att hon skulle göra något dumt så att de kunde filma/fota henne och lägga ut det på nätet??? Att reportern kanske var inblandad? Det där om att vara på sin vakt - att aldrig aldrig på någon - är väl inte så dum va? Det borde vara det första en skicklig politisk medarbetare som henne borde lärt sig. Trust no-one. Och definitivt INTE en reporter. Och definitivt inte en som betalar. Och att hon sedan tillät honom pussa henne och kela och krama henne. Blev hon inte misstänktsam då, när han gjorde sådana närmanden??? O herregud. Hur dum får en kvinna vara? Det är så att man vill gråta över dumheten.

Hur dum hon måste ha känt sig när samme reportern uppträdde offentligt med ett leende på läpparna och upplyste allmänheten om att hon varit "jävligt glad i hatten". Samtidigt som HON fick massiv kritik från alla håll. Att hon sedan inte snabbt berättade allt för statsministern hjälpte inte saken. Han gjorde rätt som sparkade henne, och det ska han inte heller be om ursäkt för. Ibland måste man som chef fatta hårda beslut, oavsett om det svider. Jag gissar att hon aldrig mer kommer att upprepa samma misstag igen, om hon lyckas får ett jobb någon annanstans. Jag hoppas att statsministern inte försöker smyga in henne i staben efter en kort tid, för det skulle skada honom ännu mer. Stämpeln som vekling skulle då aldrig kunna tvättas bort. Jag måste ändå säga att jag håller med M-kvinnornas Magdalena Andersson om att medierna inte hade gjort en så stor affär av saken om Schenström varit en man.

Harald Ullman tycker att sparkandet var en löjlig kapitulation inför journalismen, men man måste komma ihåg att Reinfeldt försökte in i det sista att försvara sin medarbetare. Han gjorde inte en Persson och skällde ut eller tog henne i upptuktelse i direktsänt tv. Hade hon lagt alla kort på bordet när hon fick chansen att göra det - eller innan - så hade hon aldrig förlorat jobbet, utan klarat sig. Det var en förtroendefråga. Det är nog skillnaden mellan män och vissa kvinnor. En man hade sagt det precis som det var och sedan antingen erbjudit sig att fixa det, eller tagit den beska medicinen (det sistnämnda är dock sällsynt i Sverige). Schenström sade inte som det var, men hon hade självinsikt i efterhand och var ärlig nog att erkänna att hon hade "agerat olämpligt". Hon skyllde inte på någon annan än sig själv, och kom inte heller med bortforklaringar. Hon tog därmed ansvar för sitt agerande. I dagens Sverige är detta beundransvärt. Risken är dock att det leder till att andra bland mediafolket börjar tävla om hur många fler politiker och politiska medarbetare som de kan driva från sina poster. Och det vore beklämmande.

Anständighet

Magdalena Ribbing hade rätt. Det handlar om anständighet. Det är något som saknas på de flesta svenska arbetsplatserna. Folk tycker sig ha rätt att bete och klä sig hur olämpligt som helst - se bara på argumentationerna om huruvida det ska vara tillåtet att gå i skolan i djupt urringade tröjor och byxor som faller av rumpan på killarna. Eller på alla nästan fullvuxna tonåringar på mellan 15 - 17 år (som samhället gärna kallar för "barn") som lägger ut utmanande bilder på sig själva på nätet och sedan blir förvånade när dessa sprids eller när deras rykten blir förstörda. En anständig anställd skulle aldrig komma på tanken att gå ut och supa sig berusad överhuvudtaget, än mindre med en person vars uppgift är att granska samma anställd och dess arbetsgivare.

Nicola Clase

Och så nu efter alla karuseller kommer ytterligare en korkad kvinna med ett självbelåtet leende på läpparna som glatt "erkänner" att hon betalat hela 68.000 kr för svarta tjänster. För det första tycker jag att Reinfeldt varit för snabb att försöka fylla Schenströms post. Jag förstår att han vill framstå som handlingskraftig efter all kritik, samt att han vill inget mer än att lämna de senaste dagarnas besvär efter sig. Däremot borde han ha tagit tid för att leta efter en person som både kunde fylla rollen samt inte hade flera lik i garderoben. Jag är övertygad om att han i sin iver att verka jämställd medvetet valde en kvinna i stället för att tänka saken igenom och se om den mest meriterade/lämpliga personen möjligtvis kunde vara en man. Och nu får han ta itu med konsekvenserna. Vi får hoppas att han lyckas med det bättre än han hittills gjort. För när allt är sagt och gjort, så är inte allt han gör fel!

Timewasters i oppositionen

Och nu drar ytterligare en två onödiga karuseller igång. Som ett brev på posten beslutade Miljöpartiet att anmäla Reinfeldt till Konstitutionsutskottet (KU). "Jag vill att KU ska granska regeringens krisorganisation under den aktuella kvällen och hur statsministern agerade för att krishanteringen skulle ha fungerat i händelse av en kris." Nu förstår folk varför så mycket pengar går till administrationskostnader i regeringen. Har inte KU redan ofantligt mycket att göra med alla andra onödiga anmälningar som oppositionen hittills gjort? Har inte statsministern redan förklarat hur det ser ut, att det hela aldrig vilar på en enda persons axlar, utan att det snarast är ett nätverk som har ansvar för de gemensamma funktionerna? Om jag som lekman kunde förstå det, så bör Peter Eriksson med alla sina år i politiken också kunna förstå det. Inte nog med det, så måste fler också få lite publicitet för sin lön: överåklagaren beslutade snabbt att inleda förundersökning mot Ulrica Schenström och Anders Pihlblad för misstanke om mutbrott respektive bestickning. Han tycks dock vara insatt på att fokusera på Pihlblads och TV4s ageranden, så slutsatserna kan vara intressanta.

Lycka till Fredrik. Du kommer att behöva det. Och vill du fortsätta att behålla makten så gäller det att inte välja några fler dumma kvinnor!

Hanne Kjöller talar klarspråk

Oj då! Nu har den rättframme ledarskribenten på DN trampat på tårna på några som kan tyckas ha någon sorts dold agenda i att medvetet missuppfatta poängen i en enkel artikel. Det är så man får bevis på att läsförståelsen bland många som gått ut skolan i Sverige ligger på en fruktansvärt låg nivå. Det är svårt att tro att den som tagit tid att läsa igenom artikeln och verkligen förstått kunde ha dragit så långtgående slutsatser som nu dras, till den grad att det går över i rena personangrepp.

Hanne Kjöller ställer en väldigt viktig fråga, som alla skattebetalare rimligen bör kunna göra, och med all rätt. Och det handlar i grund och botten om personligt ansvar. Som hon skriver:

"Men detta är inte min huvudinvändning. Den handlar i stället om hur vi tenderar göra allt i livet till en kommunal eller statlig angelägenhet. Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?

Hur gick det till när vi ritade Sveriges karta så att närmaste vägen till en stabil mansperson gick via kommunhuset? Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa? Eller har vi byggt ett land där vi inte längre vågar be varandra om någonting? Mer än tjänstemännen på kommunen alltså."

Sedan när blev det högsta mode att springa till kommunen med varenda problem vi har? Hur gick det till egentligen? Det är det artikeln handlar om, inte om missriktade aggressioner, fantasi eller fånighet. Gud bevare oss alla från reaktionära människor!

Är myndigheterna alltid de sista att veta?

Nu har tre tunga myndigheter, Försäkringskassan, Åklagarmyndigheten och Skatteverket, åtminstone de i Västerås, kommit fram till något som många länge vetat. Inte bara misstänkt, utan vetat, hela tiden, t.o.m. under innan vissa människor nästan hoppade över varandra i sin iver att skälla ut stackars Alf Svensson då han, med all rätt, påpekade sanningen.

Dessa tre myndigheter, som samarbetat under något som heter Västeråsprojektet, "en satsning inom ramen för Delegationen mot felaktiga utbetalningar", har kommit fram till att skattesmitaren och bidragsbrottslingen ofta är en och samma person. Och som SVDs Maria Abrahamsson påpekar, "det komplicerar verkligheten. Särskilt för dem som reflexmässigt brukar anklaga borgerliga regeringar för att djävlas med bidragstagare, men blunda för skattebrottslingar."

Gång på gång under min tid i Stockholm såg jag exempel på folk, och i synnerhet män mellan 19 - 32 år, som jobbade svart samtidigt som de plockade hem massor av pengar i diverse bidrag. Det smidigaste sättet för upp till 5 år sedan var att skriva in sig på någon kurs någonstans - det behövde inte ens vara på en högskola eller ett universitet. "Student" var ett eftertraktat status, för då ställde myndigheterna inga frågor, och utförde inga riktiga kontroller. Studenter - människor - ljuger ju inte, oavsett hur gammal de var. Det var nog tanken. Att ifrågasätta dem vore att "kränka deras integritet". Och vi vet hur lättkränkta det svenska folket är - även om den som "kränker" råkar ha rätt, som Alf Svensson gjorde.

Som artikeln säger, "Sossarna (och många andra, kan jag tillägga) hyste alltför länge en naiv tro på att bidragen når rätt målgrupper och att systemet närmast är självkontrollerande." En av männen jag observerade fick pengar regelbundet av socialen för att gå på språkkurs i England. De bekostade både hans bostad på Södermalm och den i Cambridge (och utrikesresor och SL-kort). Vad gjorde han då? Jo, han hyrde ut lägenheten på Södermalm periodvis i andra hand, även när han befann sig i Sverige. Då bodde han ihop med någon tjej han traffat eller övernattade hos kompisar. Vad gjorde han på "språkkurserna" utomlands? Han jobbade, så klart. Man kan tjäna ihop en bra slant under 6 månader i Storbritannien eller Irland. Hans sista flickväns mamma var en väletablerad dam som bodde på Östermalm, och hur hon än uppmanade sin dotter att hålla sig bort från oduglingen, så lyssnade dottern inte. Hon var 19 och "kär". Förhållandet sprack när hon upptäckte av en ren slump att han hade gjort en annan tjej gravid samtidigt som han bodde ihop med henne, och dessutom gett den nya tjejen flera saker som tillhörde henne. Han var 28, och hade rest över hela världen, trots att han aldrig haft ett fast jobb i hela sitt liv. Allt han, och sina likasinnade vänner hade gjort var tack vare andras skattepengar. Gissa om han levde gott!

Denna nya form av samarbete bör spridas över hela landet. Jag gissar att många fler skulle "upptäcka" att de egentligen inte behöver bidragen! Jag håller med om att folk drivs till bedrägeri (för det är precis vad det är) på grund av att de ser att de inte får behålla merparten av sin lön efter skatt. Ett plågat rop som jag ofta hör vid slutet av månaden är "varför jobbar jag??!!" när någon får syn på sista raden på lönebeskedet. Även detta måste ändras, och det snarast.

Denna analys kan också kopplas till socialförsäkringsministerns uttalande om Miljardsvinn i trygghetssystemet. "Svinnet ur systemen behöver inte alltid bero på fusk," betonade hon. "Det kan vara Försäkringskassan som gjort fel. Och det kan handla om allt från att av misstag sätta kryss i fel ruta till medvetet bedrägeri. Oavsett vem som gjort fel är det inte acceptabelt."

Det låter som om hon redan bestämt sig för att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om medvetet bedrägeri (fusk) inte förekommer, så försiktigt uttalar hon sig. Det är det som kan göra det framtida arbetet omöjligt, känslan av att ministern är osäker. Och det ska hon inte vara, utan hon måste våga visa handlingskraft, i stället för att vara rädd för att antyda att folk fuskar hos Försäkringskassan, vilket vi också vet att många gör. Vem vet, det kanske leder till att de som säger sig lida av alla slags påhittade långvariga sjukdomar också plötsligt "upptäcker" att även de kan göra utan diverse bidrag och förtidspensionering!

Apropå patientval i sjukvården

DNs Hanne Kjöller, i sin artikel Värdet av vetskap, beskriver hur pass mycket skillnad som finns mellan olika sjukvårdsinstanser när det gäller kvalitet och resultat. Och hon har rätt: tvingades man söka vård för hjärtproblem på ett ställe där man visste att personalen hade en dålig meritförteckning inom just det området, skulle man säkert bli vettskrämd. Man skulle givetvis känna sig tryggare om man visste att man hade ett val, i stället för att vara bunden till "sitt" landsting!

Därför hör jag till förespråkarna för offentliga listor över de olika sjukvårdsinstansernas helheltsprestation, dvs., jag vill veta vilka sjukhus/vårdcentraler som har de bästa läkarna och sjuksköterskorna, vilka som har de trevligaste, vilka har de bästa miljöerna, osv. Bort med alla hemlighetsmakerier! Och de som bestämmer bör sluta låtsas som om vården är detsamma över hela landet, för jag tror knappast att det finns någon rättänkande människa som fortfarande tror på denna myt.

Vi betalar för dessa institutioner. Därför har vi rätt att få veta. Därmed måste vi också ges rätten att välja att få vår vård där det känns tryggast. Allt annat vore högst orättvist.

Tillgängligheten är akilleshällen i den svenska vården

I veckan ringde jag till Folktandvården för att få boka tid för en undersökning - det har varit ett bra tag sedan jag var hos en tandläkare. Jag har varit hos Folktandvården en enda gång i hela mitt liv, för ca. 4 år sedan, och det var mer än tillräckligt, enligt min erfarenhet. För en "undersökning" som varade i mindre än 10 minuter fick jag betala ca. 556,00 kr för något som hette "förebyggande åtgärder". Undersökningen bestod av att en sjuksköterska (obs: ej tandhygienist, ej tandläkare) tittade i munnen och gned en gulaktig substans på en av tänderna. Punkt slut. Beloppet var 144,00 kr mer än vad jag hade betalat för en ordentlig undersökning, inklusive plackborttagning och röntgen (närmare 1 timme) hos en privat tandläkare endast 6 månader tidigare. Vilken skillnad. Jag svor att aldrig mer besöka Folktandvården, för det var inte värt besväret. Denna gång blev jag övertalad av en bekant att ringa upp dem (inget fel på tänderna, jag vill bara ha en rutinundersökning). "Du slöser bort dina skattepengar," sade grannen, "du har ju redan betalat på sätt och vis. Då är det bäst att gå dit."

Till min stora häpnad fick jag veta att "det är 6 månaders väntetid till tandläkaren". Men saker och ting har uppenbart förbättrats, för jag fick prata med en äkta människa inom 2 minuter (tidigare hade det tagit hela morgonen). Jag måste nu försöka komma tillbaka till min privata tandläkare och glömma Folktandvården för alltid.

Varför pratar jag om Folktandvården? Ja, på SVDs ledarsida idag kunde vi läsa om Hallands enastående sätt att ta itu med sjukvården. Närmare sagt, problemet med tillgängligheten till sjukvård. Och de har infört ett system som de flesta kan anpassa sig till, och som jag själv längtat efter i åratal. Konceptet är barnsligt enkelt, och stavas PATIENTVAL. Hallänningarna listar sig hos vilken vårdcentral de vill, offentlig eller privat, och kan byta flera gånger per år ifall galoscherna inte passar. Och resultatet? Inte katastrof, inte ett brutet system, utan större valfrihet och nöjdare patienter. I Halland får 97 procent av patienterna träffa läkare inom en vecka och 77 procent samma dag som de söker.

Tänk på det! Hur många gånger har folk som reser genom landet undrat hur det skulle gå om de råkade befinna sig på annat ort och behövde se en läkare för något som inte bedömdes vara akut? Jag har själv råkat ut för det ett par gånger.

"Neeejjjj, vi hittar inte dig i systemet, vad sa du att du hade för personnummer? Neeej, det går inte, vi måste ju skriva in dig i så fall. (Tittar lite snett på mig) Var är du skriven någonstans? Jaha. Så du bor alltså inte i den här kommunen?" Och så vidare. Och så står man där och undrar varför folk inte kan få besöka en läkare där de själva vill. Bra gjort Halland!

Jag önskar Stockholm, som nu ska göra som Halland, lycka till. Och hoppas att politiska krafter nu driver på för att även samma sak ska hända inom Folktandvården.

Och bakom allt detta måste det alltid finnas de som starkt ogillar förändring, även när det kan vara bra för befolkningen som de säger sig vara mån om. Eller som SVD uttrycker det, "att 08-socialdemokraterna inte har velat lyssna på sina halländska kolleger, utan gör vad man kan för att skapa misstänksamhet inför förändringen, kan bli ett historiskt misstag."

Helt sant.

Integrationshinder i Sverige

Detta är nog ett fall för Margareta Ribbing.

Under åren har ett särskilt ämne ständigt återkommit när jag har pratat med utlänningar/invandrare i Sverige, i synnerhet de som har hög utbildning och som åtnjöt en någorlunda hög levnadsstandard innan de kom till Sverige (hus, bil, sommarhus, båt - allt som medelsvensson drömmer om att kunna ha någon fin dag). Här är en ung dams sanna berättelse:

Jag flyttade till Sverige för närmare 6 år sedan. Jag har skaffat mig en ganska stor bekantskapskrets på flera orter i landet, tack vare mitt arbete (tekniskt) som forskare och företagare. Jag kom från ett land vars medborgare är stolt ambitiösa och har en lång tradition i entreprenörskap. Jag hade en framgångsrik karriär innan jag kom till Sverige, bl.a. som investeringsrådgivare och teknisk instruktör. Sedan min första vecka i Sverige har jag märkt att folk jag träffar i både professionella och sociala sammanhang ställer en hel del frågor, vissa av dem djupt ingående, redan inom de första minuterna efter att vi har presenterats för varandra. Det är alltid samma frågor och de kommer i stort sett i samma ordning. Hur länge har jag bott i Sverige? Varför kom jag till Sverige? Varför just Sverige? Är det pga. av jag gifte mig med en svensk? Nej? Har du ingen man? Och inga barn???!!!

När de får veta att mitt arbete är tekniskt och komplicerat och om de ansvar jag har uttrycker de stor förvåning (folk i andra länder brukar vara imponerade, eller så tycker de att det är härligt att träffa en tjej som gör ett sånt arbete). Men mitt intryck av den svenska reaktionen är att "sådana som jag" (dvs. de mörka) inte förväntas kunna göra eller åstadkomma något bra överhuvudtaget. Sedan undrar utfrågarna hur jag fick råd att komma till Sverige, osv., om det nu är så att jag inte gift mig med en svensk som kunde "hjälpa" mig. Fick jag ett stipendium av Sida? Eller Svenska Institutet? I början visste jag inte ens vad dessa organisationer var för något. Svaret är att jag betalade själv (en amerikan skulle ha klassat mig som förmögen redan innan jag flyttade hit). Utfrågarna blir då synligt häpna, förbryllade och t.o.m. något besvikna när de får veta att jag inte har Sverige att tacka för min höga utbildning eller min ursprungliga framgång, och verkar ha svårt att förstå hur jag kunde ha gått på universitet och levt som jag gjorde innan jag kom hit utan hjälp från någon eller utan annat bidrag/bistånd ("och så har du så fina saker" - dvs. kläder, handväskor, m.m. - "hur har du FÅTT dem???"). Som om det finns folk som står ute på gatan och bara ger bort läderhandväskor och dylikt. Och så vidare. Man får även en del intressanta kommentarer på väg.

Det händer att jag blir inbjuden till middagar hos en del bekanta då och då. Och allt oftare upptäcker jag att jag används som "dragplåster". Jag anländer i tron att vi alla ska umgås och ha roligt tillsammans och upptäcker att det är jag som ska stå för "underhållningen" genom att berätta min livshistoria gång på gång för de som inte känner till det. Många har redan hört berättelserna från sina vänner, men vill gärna höra dem direkt från mig, och helst mer detaljerade sådana, i fall jag lämnade ut något vid de tidigare tillfällen. Det uppskattas således inte om jag försöker svara avvisande eller att förkorta delar av berättelsen. Det var roligt de första par gångerna, tills jag upptäckte mönstret. Smickrad då jag varit när folk frågar (och det var jag, i början, vem visste att svenskarna kunde vara sååå nyfikna?) så tycker jag att alla ska kunna få plats att prata även om sig själva eller andra ämnen vid en middag, den ska inte domineras av en enda person.

Det känns djupt obehagligt att behöva berätta precis allt om mig själv gång på gång för helt främmande människor som jag troligtvis aldrig kommer att träffa igen. Jag har avvärjt (eller försökt avvärja) vissa frågor genom att ställa motfrågor, eller genom att säga "varför vill du veta det?" med ett leende på läpparna, men jag har förstått att det kan uppfattas som ohövligt. Jag skulle aldrig komma på tanken att fråga ut folk jag aldrig träffat förrut i den grad som dessa människor gör (är det bara jag som blir väldigt förvånad när en främmande människa frågar hur mycket jag tjänar och om jag fick betala mycket i skatt i år?). I mitt hemland och många andra som jag besökt är det ett tecken på dålig uppfostran och obildning att göra så. Det tar ju tid att lära känna folk, det går inte på några minuter.

Det har gått så långt att jag har börjat tacka nej till inbjudningar om jag vet att det kommer "nya" människor, för då vet jag hur det ska gå. Och det är naturligtvis synd, för jag tycker väldigt mycket om de flesta av mina bekanta, och gillar för övrigt att umgås med dem. Jag har också börjat undvika vissa arrangemang där jag kan bli presenterad för folk med följande rekommendation: "Vi känner henne, du behöver inte vara orolig - hon är en fin flicka!" Ibland följs detta av en kort summering (hon jobbar som så och så, gör bra för sig, m.m.). Alltså känner de sig tvungna att "prata upp" mig. Det underförstådda är nog att personen då inte behöver hålla så fast i handväskan eller kontrollera att plånboken är kvar i fickan. Den första gången detta skedde blev jag rejält chockad. Efter 6 år blir jag fortfarande chockad. Det konstiga är att jag kan se att de som gör så menar väl i de flesta fall, de menar nog inte att medvetet spela på stereotyper, m.m., men att det kan vara så utbrett (det förekommer inom alla sociala kretsar i Sverige) är det som förvånar och börjat irritera mig.

Jag umgås även med utlänningar som kan sägas vara av högre sociala rang än de flesta svenskar även här och de gör inte så. En del säger sig ha börjat göra som jag, dvs. undvika att befinna sig i sociala sammanhang där gästerna kommit för att se på dem som om de vore apor i burar. Och jag kan lätt se att detta kanske är ett av de största hindren till integration i Sverige idag - att folk är trötta på stereotyperna och att känna sig kränkta i vissa fall. Man kan skratta när man diskuterar ämnet med de som varit med om det, och de som förstår, men hur hanterar man detta på ett hövligt sätt när man väl är på plats? Jag har märkt att jag har börjat ha svårt för att hålla tungan. Några goda råd skulle verkligen uppskattas.

Nå, vad tycker ni? Något för även vår nya integrationsminister, Ms. Sabuni, att bita i?

Vissa människor vet inte när de har det bra

Ibland undrar man om Alliansens medlemmar inte själva gör tillräckligt för att bli av med makten på kort tid. Nu kommer ytterligare en egoistisk människa, denna gång från Centerpartiet, som vill ha sin tid i rampljuset på partiets bekostnad.

Inget barnbidrag till högavlönade

Varför tror denna man att de som betalar mest i skatt ska avstå ytterligare en förmån? De får redan nästan noll för de höga skatterna de betalar, och får dessutom nöja sig med att bli bespottade varje gång någon upptäcker att de fortfarande har råd med något - mot alla odds. Snacka om orättvisa! Där försvann ytterligare ett incitament till att betala skatt i Sverige.

Detta påminner mig om alla överraskande "utspel" som vissa Folkpartister gör då och då, utan att först diskutera sina åsikter inom partiet innan de går ut och annonserar. På denna punkt var Socialdemokraterna klart mästare på att hålla ihop. Men nej, uppkomlingarna måste få profilera sig. På så sätt försvagas förtroendet för de regerande partierna ytterligare, då de uppstår som ett ytterst bräckligt gäng. Idioter.

Ett recept för rättvisa mot djurrättsaktivister

Nu var det dags igen. Efter att ha insett att deras vanliga terroraktiviteter inte gett något synbart resultat eller tillräckligt mycket uppmärksamhet mätt i spaltmetrer har några djurrättsaktivister (läs terrorister) i Storbritannien börjat skicka hotbrev till aktieägare i företaget GlaxoSmithKline (GSK). De nöjer sig alltså inte med att hota företaget och dess samarbetspartners utan måste även sjunka ännu lägre i träsket dit de redan befinner sig.

Jag tror att jag har den perfekta lösningen till den plågan som dessa fanatiker har blivit för samhället.

(1) Alla sjukhus skall genast upprätta en lista över fanatiska djurrättsaktivister och dess sympatisörer. Sjukhus över hela landet (över hela världen om så behövs) skall kunna samarbeta kring administrationen av listan, precis som man gör med organdonatorer, m.m.

(2) Den som behöver vård, vare sig på sjukhus eller vårdcentral, och oavsett om det är akut eller inte, skall stämmas av på listan. Finns patienten med på listan skall den förvägras vård eller medicin med alla preparat som har testats på djur - vilket torde vara merparten av de droger som behövs. Kontrollen skall inte betraktas som något mer än ett rutinmässigt ärende, dvs., på precis samma sätt som att säkerställa att en patient inte är allergisk mot vissa preparat eller har en viss blodtyp.

(3) Personalen skall snällt erbjuda andra preparat som inte har testats på djur - om det finns några - och även om det är känt att det finns mer effektiva, fast djurtestade preparat. Finns det inga icke-djurtestade preparat skall patienter som finns på aktivistlistan helt enkelt göra utan. Samtidigt skall man vänligt förklara att man inte har möjlighet att använda/erbjuda andra preparat/behandlingar då vederbörande gjort det så pass klart att han/hon är emot mediciner som har framställts genom djurtester och dylikt. Och personalen skall stå på sig även när det kommer protester från patienten och/eller dennes familj. Låt de då smälta det där medan de svävar i smärta på gränsen mellan liv och död!

(4) Om någon bland personalen börjar bli blödig kan den tänka på hur många personer som har utsatts för grova attacker och blivit trakasserade av en djurrättsaktivist samt hur många sjukhus, bilar, kontor och liv som har förstörts på grund av att de vågade tänka på ett annat sätt än fanatikerna.

Skulle dessa människor fortsätta så då?