Hanne Kjöller talar klarspråk

Oj då! Nu har den rättframme ledarskribenten på DN trampat på tårna på några som kan tyckas ha någon sorts dold agenda i att medvetet missuppfatta poängen i en enkel artikel. Det är så man får bevis på att läsförståelsen bland många som gått ut skolan i Sverige ligger på en fruktansvärt låg nivå. Det är svårt att tro att den som tagit tid att läsa igenom artikeln och verkligen förstått kunde ha dragit så långtgående slutsatser som nu dras, till den grad att det går över i rena personangrepp.

Hanne Kjöller ställer en väldigt viktig fråga, som alla skattebetalare rimligen bör kunna göra, och med all rätt. Och det handlar i grund och botten om personligt ansvar. Som hon skriver:

"Men detta är inte min huvudinvändning. Den handlar i stället om hur vi tenderar göra allt i livet till en kommunal eller statlig angelägenhet. Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?

Hur gick det till när vi ritade Sveriges karta så att närmaste vägen till en stabil mansperson gick via kommunhuset? Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa? Eller har vi byggt ett land där vi inte längre vågar be varandra om någonting? Mer än tjänstemännen på kommunen alltså."

Sedan när blev det högsta mode att springa till kommunen med varenda problem vi har? Hur gick det till egentligen? Det är det artikeln handlar om, inte om missriktade aggressioner, fantasi eller fånighet. Gud bevare oss alla från reaktionära människor!

Är myndigheterna alltid de sista att veta?

Nu har tre tunga myndigheter, Försäkringskassan, Åklagarmyndigheten och Skatteverket, åtminstone de i Västerås, kommit fram till något som många länge vetat. Inte bara misstänkt, utan vetat, hela tiden, t.o.m. under innan vissa människor nästan hoppade över varandra i sin iver att skälla ut stackars Alf Svensson då han, med all rätt, påpekade sanningen.

Dessa tre myndigheter, som samarbetat under något som heter Västeråsprojektet, "en satsning inom ramen för Delegationen mot felaktiga utbetalningar", har kommit fram till att skattesmitaren och bidragsbrottslingen ofta är en och samma person. Och som SVDs Maria Abrahamsson påpekar, "det komplicerar verkligheten. Särskilt för dem som reflexmässigt brukar anklaga borgerliga regeringar för att djävlas med bidragstagare, men blunda för skattebrottslingar."

Gång på gång under min tid i Stockholm såg jag exempel på folk, och i synnerhet män mellan 19 - 32 år, som jobbade svart samtidigt som de plockade hem massor av pengar i diverse bidrag. Det smidigaste sättet för upp till 5 år sedan var att skriva in sig på någon kurs någonstans - det behövde inte ens vara på en högskola eller ett universitet. "Student" var ett eftertraktat status, för då ställde myndigheterna inga frågor, och utförde inga riktiga kontroller. Studenter - människor - ljuger ju inte, oavsett hur gammal de var. Det var nog tanken. Att ifrågasätta dem vore att "kränka deras integritet". Och vi vet hur lättkränkta det svenska folket är - även om den som "kränker" råkar ha rätt, som Alf Svensson gjorde.

Som artikeln säger, "Sossarna (och många andra, kan jag tillägga) hyste alltför länge en naiv tro på att bidragen når rätt målgrupper och att systemet närmast är självkontrollerande." En av männen jag observerade fick pengar regelbundet av socialen för att gå på språkkurs i England. De bekostade både hans bostad på Södermalm och den i Cambridge (och utrikesresor och SL-kort). Vad gjorde han då? Jo, han hyrde ut lägenheten på Södermalm periodvis i andra hand, även när han befann sig i Sverige. Då bodde han ihop med någon tjej han traffat eller övernattade hos kompisar. Vad gjorde han på "språkkurserna" utomlands? Han jobbade, så klart. Man kan tjäna ihop en bra slant under 6 månader i Storbritannien eller Irland. Hans sista flickväns mamma var en väletablerad dam som bodde på Östermalm, och hur hon än uppmanade sin dotter att hålla sig bort från oduglingen, så lyssnade dottern inte. Hon var 19 och "kär". Förhållandet sprack när hon upptäckte av en ren slump att han hade gjort en annan tjej gravid samtidigt som han bodde ihop med henne, och dessutom gett den nya tjejen flera saker som tillhörde henne. Han var 28, och hade rest över hela världen, trots att han aldrig haft ett fast jobb i hela sitt liv. Allt han, och sina likasinnade vänner hade gjort var tack vare andras skattepengar. Gissa om han levde gott!

Denna nya form av samarbete bör spridas över hela landet. Jag gissar att många fler skulle "upptäcka" att de egentligen inte behöver bidragen! Jag håller med om att folk drivs till bedrägeri (för det är precis vad det är) på grund av att de ser att de inte får behålla merparten av sin lön efter skatt. Ett plågat rop som jag ofta hör vid slutet av månaden är "varför jobbar jag??!!" när någon får syn på sista raden på lönebeskedet. Även detta måste ändras, och det snarast.

Denna analys kan också kopplas till socialförsäkringsministerns uttalande om Miljardsvinn i trygghetssystemet. "Svinnet ur systemen behöver inte alltid bero på fusk," betonade hon. "Det kan vara Försäkringskassan som gjort fel. Och det kan handla om allt från att av misstag sätta kryss i fel ruta till medvetet bedrägeri. Oavsett vem som gjort fel är det inte acceptabelt."

Det låter som om hon redan bestämt sig för att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om medvetet bedrägeri (fusk) inte förekommer, så försiktigt uttalar hon sig. Det är det som kan göra det framtida arbetet omöjligt, känslan av att ministern är osäker. Och det ska hon inte vara, utan hon måste våga visa handlingskraft, i stället för att vara rädd för att antyda att folk fuskar hos Försäkringskassan, vilket vi också vet att många gör. Vem vet, det kanske leder till att de som säger sig lida av alla slags påhittade långvariga sjukdomar också plötsligt "upptäcker" att även de kan göra utan diverse bidrag och förtidspensionering!

Apropå patientval i sjukvården

DNs Hanne Kjöller, i sin artikel Värdet av vetskap, beskriver hur pass mycket skillnad som finns mellan olika sjukvårdsinstanser när det gäller kvalitet och resultat. Och hon har rätt: tvingades man söka vård för hjärtproblem på ett ställe där man visste att personalen hade en dålig meritförteckning inom just det området, skulle man säkert bli vettskrämd. Man skulle givetvis känna sig tryggare om man visste att man hade ett val, i stället för att vara bunden till "sitt" landsting!

Därför hör jag till förespråkarna för offentliga listor över de olika sjukvårdsinstansernas helheltsprestation, dvs., jag vill veta vilka sjukhus/vårdcentraler som har de bästa läkarna och sjuksköterskorna, vilka som har de trevligaste, vilka har de bästa miljöerna, osv. Bort med alla hemlighetsmakerier! Och de som bestämmer bör sluta låtsas som om vården är detsamma över hela landet, för jag tror knappast att det finns någon rättänkande människa som fortfarande tror på denna myt.

Vi betalar för dessa institutioner. Därför har vi rätt att få veta. Därmed måste vi också ges rätten att välja att få vår vård där det känns tryggast. Allt annat vore högst orättvist.

Tillgängligheten är akilleshällen i den svenska vården

I veckan ringde jag till Folktandvården för att få boka tid för en undersökning - det har varit ett bra tag sedan jag var hos en tandläkare. Jag har varit hos Folktandvården en enda gång i hela mitt liv, för ca. 4 år sedan, och det var mer än tillräckligt, enligt min erfarenhet. För en "undersökning" som varade i mindre än 10 minuter fick jag betala ca. 556,00 kr för något som hette "förebyggande åtgärder". Undersökningen bestod av att en sjuksköterska (obs: ej tandhygienist, ej tandläkare) tittade i munnen och gned en gulaktig substans på en av tänderna. Punkt slut. Beloppet var 144,00 kr mer än vad jag hade betalat för en ordentlig undersökning, inklusive plackborttagning och röntgen (närmare 1 timme) hos en privat tandläkare endast 6 månader tidigare. Vilken skillnad. Jag svor att aldrig mer besöka Folktandvården, för det var inte värt besväret. Denna gång blev jag övertalad av en bekant att ringa upp dem (inget fel på tänderna, jag vill bara ha en rutinundersökning). "Du slöser bort dina skattepengar," sade grannen, "du har ju redan betalat på sätt och vis. Då är det bäst att gå dit."

Till min stora häpnad fick jag veta att "det är 6 månaders väntetid till tandläkaren". Men saker och ting har uppenbart förbättrats, för jag fick prata med en äkta människa inom 2 minuter (tidigare hade det tagit hela morgonen). Jag måste nu försöka komma tillbaka till min privata tandläkare och glömma Folktandvården för alltid.

Varför pratar jag om Folktandvården? Ja, på SVDs ledarsida idag kunde vi läsa om Hallands enastående sätt att ta itu med sjukvården. Närmare sagt, problemet med tillgängligheten till sjukvård. Och de har infört ett system som de flesta kan anpassa sig till, och som jag själv längtat efter i åratal. Konceptet är barnsligt enkelt, och stavas PATIENTVAL. Hallänningarna listar sig hos vilken vårdcentral de vill, offentlig eller privat, och kan byta flera gånger per år ifall galoscherna inte passar. Och resultatet? Inte katastrof, inte ett brutet system, utan större valfrihet och nöjdare patienter. I Halland får 97 procent av patienterna träffa läkare inom en vecka och 77 procent samma dag som de söker.

Tänk på det! Hur många gånger har folk som reser genom landet undrat hur det skulle gå om de råkade befinna sig på annat ort och behövde se en läkare för något som inte bedömdes vara akut? Jag har själv råkat ut för det ett par gånger.

"Neeejjjj, vi hittar inte dig i systemet, vad sa du att du hade för personnummer? Neeej, det går inte, vi måste ju skriva in dig i så fall. (Tittar lite snett på mig) Var är du skriven någonstans? Jaha. Så du bor alltså inte i den här kommunen?" Och så vidare. Och så står man där och undrar varför folk inte kan få besöka en läkare där de själva vill. Bra gjort Halland!

Jag önskar Stockholm, som nu ska göra som Halland, lycka till. Och hoppas att politiska krafter nu driver på för att även samma sak ska hända inom Folktandvården.

Och bakom allt detta måste det alltid finnas de som starkt ogillar förändring, även när det kan vara bra för befolkningen som de säger sig vara mån om. Eller som SVD uttrycker det, "att 08-socialdemokraterna inte har velat lyssna på sina halländska kolleger, utan gör vad man kan för att skapa misstänksamhet inför förändringen, kan bli ett historiskt misstag."

Helt sant.

Integrationshinder i Sverige

Detta är nog ett fall för Margareta Ribbing.

Under åren har ett särskilt ämne ständigt återkommit när jag har pratat med utlänningar/invandrare i Sverige, i synnerhet de som har hög utbildning och som åtnjöt en någorlunda hög levnadsstandard innan de kom till Sverige (hus, bil, sommarhus, båt - allt som medelsvensson drömmer om att kunna ha någon fin dag). Här är en ung dams sanna berättelse:

Jag flyttade till Sverige för närmare 6 år sedan. Jag har skaffat mig en ganska stor bekantskapskrets på flera orter i landet, tack vare mitt arbete (tekniskt) som forskare och företagare. Jag kom från ett land vars medborgare är stolt ambitiösa och har en lång tradition i entreprenörskap. Jag hade en framgångsrik karriär innan jag kom till Sverige, bl.a. som investeringsrådgivare och teknisk instruktör. Sedan min första vecka i Sverige har jag märkt att folk jag träffar i både professionella och sociala sammanhang ställer en hel del frågor, vissa av dem djupt ingående, redan inom de första minuterna efter att vi har presenterats för varandra. Det är alltid samma frågor och de kommer i stort sett i samma ordning. Hur länge har jag bott i Sverige? Varför kom jag till Sverige? Varför just Sverige? Är det pga. av jag gifte mig med en svensk? Nej? Har du ingen man? Och inga barn???!!!

När de får veta att mitt arbete är tekniskt och komplicerat och om de ansvar jag har uttrycker de stor förvåning (folk i andra länder brukar vara imponerade, eller så tycker de att det är härligt att träffa en tjej som gör ett sånt arbete). Men mitt intryck av den svenska reaktionen är att "sådana som jag" (dvs. de mörka) inte förväntas kunna göra eller åstadkomma något bra överhuvudtaget. Sedan undrar utfrågarna hur jag fick råd att komma till Sverige, osv., om det nu är så att jag inte gift mig med en svensk som kunde "hjälpa" mig. Fick jag ett stipendium av Sida? Eller Svenska Institutet? I början visste jag inte ens vad dessa organisationer var för något. Svaret är att jag betalade själv (en amerikan skulle ha klassat mig som förmögen redan innan jag flyttade hit). Utfrågarna blir då synligt häpna, förbryllade och t.o.m. något besvikna när de får veta att jag inte har Sverige att tacka för min höga utbildning eller min ursprungliga framgång, och verkar ha svårt att förstå hur jag kunde ha gått på universitet och levt som jag gjorde innan jag kom hit utan hjälp från någon eller utan annat bidrag/bistånd ("och så har du så fina saker" - dvs. kläder, handväskor, m.m. - "hur har du FÅTT dem???"). Som om det finns folk som står ute på gatan och bara ger bort läderhandväskor och dylikt. Och så vidare. Man får även en del intressanta kommentarer på väg.

Det händer att jag blir inbjuden till middagar hos en del bekanta då och då. Och allt oftare upptäcker jag att jag används som "dragplåster". Jag anländer i tron att vi alla ska umgås och ha roligt tillsammans och upptäcker att det är jag som ska stå för "underhållningen" genom att berätta min livshistoria gång på gång för de som inte känner till det. Många har redan hört berättelserna från sina vänner, men vill gärna höra dem direkt från mig, och helst mer detaljerade sådana, i fall jag lämnade ut något vid de tidigare tillfällen. Det uppskattas således inte om jag försöker svara avvisande eller att förkorta delar av berättelsen. Det var roligt de första par gångerna, tills jag upptäckte mönstret. Smickrad då jag varit när folk frågar (och det var jag, i början, vem visste att svenskarna kunde vara sååå nyfikna?) så tycker jag att alla ska kunna få plats att prata även om sig själva eller andra ämnen vid en middag, den ska inte domineras av en enda person.

Det känns djupt obehagligt att behöva berätta precis allt om mig själv gång på gång för helt främmande människor som jag troligtvis aldrig kommer att träffa igen. Jag har avvärjt (eller försökt avvärja) vissa frågor genom att ställa motfrågor, eller genom att säga "varför vill du veta det?" med ett leende på läpparna, men jag har förstått att det kan uppfattas som ohövligt. Jag skulle aldrig komma på tanken att fråga ut folk jag aldrig träffat förrut i den grad som dessa människor gör (är det bara jag som blir väldigt förvånad när en främmande människa frågar hur mycket jag tjänar och om jag fick betala mycket i skatt i år?). I mitt hemland och många andra som jag besökt är det ett tecken på dålig uppfostran och obildning att göra så. Det tar ju tid att lära känna folk, det går inte på några minuter.

Det har gått så långt att jag har börjat tacka nej till inbjudningar om jag vet att det kommer "nya" människor, för då vet jag hur det ska gå. Och det är naturligtvis synd, för jag tycker väldigt mycket om de flesta av mina bekanta, och gillar för övrigt att umgås med dem. Jag har också börjat undvika vissa arrangemang där jag kan bli presenterad för folk med följande rekommendation: "Vi känner henne, du behöver inte vara orolig - hon är en fin flicka!" Ibland följs detta av en kort summering (hon jobbar som så och så, gör bra för sig, m.m.). Alltså känner de sig tvungna att "prata upp" mig. Det underförstådda är nog att personen då inte behöver hålla så fast i handväskan eller kontrollera att plånboken är kvar i fickan. Den första gången detta skedde blev jag rejält chockad. Efter 6 år blir jag fortfarande chockad. Det konstiga är att jag kan se att de som gör så menar väl i de flesta fall, de menar nog inte att medvetet spela på stereotyper, m.m., men att det kan vara så utbrett (det förekommer inom alla sociala kretsar i Sverige) är det som förvånar och börjat irritera mig.

Jag umgås även med utlänningar som kan sägas vara av högre sociala rang än de flesta svenskar även här och de gör inte så. En del säger sig ha börjat göra som jag, dvs. undvika att befinna sig i sociala sammanhang där gästerna kommit för att se på dem som om de vore apor i burar. Och jag kan lätt se att detta kanske är ett av de största hindren till integration i Sverige idag - att folk är trötta på stereotyperna och att känna sig kränkta i vissa fall. Man kan skratta när man diskuterar ämnet med de som varit med om det, och de som förstår, men hur hanterar man detta på ett hövligt sätt när man väl är på plats? Jag har märkt att jag har börjat ha svårt för att hålla tungan. Några goda råd skulle verkligen uppskattas.

Nå, vad tycker ni? Något för även vår nya integrationsminister, Ms. Sabuni, att bita i?

Vissa människor vet inte när de har det bra

Ibland undrar man om Alliansens medlemmar inte själva gör tillräckligt för att bli av med makten på kort tid. Nu kommer ytterligare en egoistisk människa, denna gång från Centerpartiet, som vill ha sin tid i rampljuset på partiets bekostnad.

Inget barnbidrag till högavlönade

Varför tror denna man att de som betalar mest i skatt ska avstå ytterligare en förmån? De får redan nästan noll för de höga skatterna de betalar, och får dessutom nöja sig med att bli bespottade varje gång någon upptäcker att de fortfarande har råd med något - mot alla odds. Snacka om orättvisa! Där försvann ytterligare ett incitament till att betala skatt i Sverige.

Detta påminner mig om alla överraskande "utspel" som vissa Folkpartister gör då och då, utan att först diskutera sina åsikter inom partiet innan de går ut och annonserar. På denna punkt var Socialdemokraterna klart mästare på att hålla ihop. Men nej, uppkomlingarna måste få profilera sig. På så sätt försvagas förtroendet för de regerande partierna ytterligare, då de uppstår som ett ytterst bräckligt gäng. Idioter.