Curlingsamhället

Jag är så fruktansvärt trött på "samhällets" och andra organisationers försök att barnförklara fullt vuxna människor och idiotförklara resten, inte minst tonåringar. Nu har det uppdagats att organisationen Unga Aktiesparare (via sin VD Mika Burman Götz) som är kritisk mot att unga inte får någon utbildning i privatekonomi i skolan.

För det första:
Det gör dem visst ju, det heter matematik. Om vanliga exempel på hushållsräkning, osv. inte ingår i matematiken i skolan så är kursen dåligt underbyggd. Men så är det nog i dagens flumskolor.

För det andra:
Privatekonomi är något som barn brukar lära sig vid köksbordet hemma. Det är främst föräldrarnas ansvar, inte skolans och definitivt inte samhällets. Barn med föräldrar som bryr sig lär sig en hel del där, t.ex. om hur man gör upp en budget för att försäkra sig att man har råd att betala räkningarna vid slutet av månaden och ändå har pengar kvar för att kunna sätta mat på bordet. Svårare än så är det inte. Det är en väldigt dum tonåring som skuldsätter sig själv genom att ta sms-lån eller ringa dyra samtal eller köpa märkeskläder de inte har råd till, för att sedan komma gråtandes till diverse tidningar och organisationer och lika aningslösa föräldrar för att säga att "de inte visste", eller "det bara hände". Hade jag gjort något sånt som tonåring skulle mina föräldrar ha skämts över att ha uppfostrat ett sådant dumt barn.

Eller kanske är det inte så dumt av dessa människor, ty "samhället" betalar ändå. Vi skriver av skulder för fullt, och skriver om lagar för att passa de ansvarslösa, och pysslar om dem och lindar in dem i bomullstuss så mycket det bara går, för att sedan stå och se på medan de upprepar samma "misstag" gång på gång. Låt dem lära sig av sina misstag! Organisationens VD bör fundera över att precis som hon lärt sig mycket av en "dundertabbe", så kan även andra göra det av deras. Vi kan inte sopa banan rent åt folk hela deras liv. Hur ska de annars kunna klara av de motgångar som de stöter på?

"För många är det inte en självklarhet att man ska spara i stället för att ta lån om man till exempel ska köpa en ny mobiltelefon. För dem som sparar är dessutom marknaden så komplex. Det är svårt att avgöra om en viss typ av sparande verkligen lönar sig," säger Mika Burman Götz.

Och så ytterligare en liten pärla:

"Men i skolan fick man inte ens lära sig att betala en räkning," säger hon.

Is she for real??? Se bara på listan över fällgroparna som hon angett. Är dessa inte saker som barn lär sig av sina föräldrar? Varför lägga ytterligare belastning på ett redan överbelastat skolsystem? Men jag förstår att Unga Aktiesparare också måste profilera sig, såsom så många andra organisationer, förbund och föreningar så här års.

De flesta som "drabbas" av de typer av problem/skulder som nämns är mellan 14 – 19 år gamla. "Barn" är de knappast inte. Det finns 10-åringar i andra länder som vet bättre. Riktiga barn, dvs. de under 12 år, blir skuldsatta mest pga. av deras föräldrar inte förmår sig ingjuta ett mått av disciplin i sina ungar. Barnen struntar således i det sina föräldrar säger (om de nu säger något) och gör precis som de vill. Men det gör det inte till ett samhällsproblem och inte heller till något som man skall eller kan klandra skolan för.

Entreprenörsandan?

Häromdagen satt jag med en granne och uttryckte min sorg över att barn i Sverige inte uppfostras i entreprenörskapens anda. Om man frågar ut de största entreprenörerna i USA, sade jag till henne, skulle de flesta berätta om hur de fick en uppskattning för framgång och pengar samt utvecklade viljan att vara sin egen chef. De skulle berätta om hur de tjänade pengar genom att sälja lemonad med isbitar ute vid trottoaren på en varm dag, hur de klippte gräsmattor åt grannarna varje vecka, hur de sprang ärenden åt någon då och då, och hur många år de jobbade som tidningsbud och levererade tidningar de gick till skolan varje morgon. Så är det än idag i vissa delar av USA, Storbritannien, Baltikum och övriga länder, inklusive Norden. Man lär sig vikten av att tjäna pengar och spara och driva egen redan vid köksbordet och från barnsben.

Om jag skulle försöka betala en 12-åring för att klippa gräsmattan varannan vecka, eller en 8-åring för att posta några brev då och då skulle det kallas för "utnyttjande av barn", eller "barnarbete". För det är ju förbjudet, enligt FN, sägs det. Det som okunniga svenskar inte förstår är att det inte var mot sådana incitament och ärenden som FNs konvention mot barnarbete instiftades. Men försök att få någon bland dina grannar att förstå det! "Varför kan inte du göra det själv?" – är den vanligaste repliken. Jag tror att det finns en direkt koppling till denna inställning och det nästintill obefintliga intresset som vissa unga och vuxna har för att starta eget utöver det faktum att det inte lönar sig när allt man tjänar går bort i skatt. Entreprenörskap är inte något man bara hoppar upp och börjar brinna för i vuxen ålder. Det är oftast hemma, vid köksbordet, som det börjar. Sedan kan skolan hjälpa till, med välunderbyggda kurser. Specialkurser behövs knappast inte, såvida eleverna inte är fruktansvärt slöa.

Folk i övriga Norden sitter säkert och tänker att svenskar måste vara bland de mest korkade i hela världen. Vi har ju redan knipit den platsen bland våra grannländer.

Källor: DN, DN

Gud bevare oss från dumma kvinnor

Kan Reinfeldt någonsin våga anställa eller befordra en kvinna i framtiden? Kan någon politiker? Kan någon manlig ledare någonstans? Hur dum får en kvinna vara, egentligen? Vart går gränsen?

Om någon behövde bevis för att svenska kvinnor helt enkelt inte kan hantera situationen när de väl får åtråvärda positioner levererade till sig på ett fat så behöver den inte leta vidare. På ett år har inte en, inte två, utan hela FYRA kvinnor medverkat till att sänka det parti de sade sig vara så måna om, genom att antigen ljuga för sin chef (statsminister), eller hantera sina personliga affärer på ett klantigt, rentav dumt sätt, eller både och. Det lämnar en bitter smak i munnen t.o.m. på mig, som trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av kvotering och dylikt, ändå tyckte att det var bra att regeringen Reinfeldt kunde leta efter och hitta kvalificerade, erfarna kvinnor till de positionerna som behövde fyllas. Jag undrar hur han tänker nu.

Låt oss först få en sak ur vägen. Även om det var synd om Fredrik Reinfeldt den första gången då två kvinnor tvingades lämna sina poster över till synes bagateller (dock tyckte jag att Stegö Chilòs avgång var rättfärdig, den andra var mest pga. jantelagen och hade kunnat hanteras bättre av chefen och vederbörande), och den andra gången (med Schenström, som även det kunde ha skötts bättre av båda parter), så kan jag definitivt inte säga samma sak om denna fjärde händelsen. Hade det varit jag hade jag fullständigt dragit mig för att sätta ytterligare en kvinna (eller för övrigt en man) i en post utan att kontrollera dem/den som stod till förfogande hårdare än hårt. Men nej, vår godtrogen statsminister bestämde sig för att hellre lita på den nya damen (Clase) och därmed utsätta sig själv och hela sitt parti för ytterligare ett mediedrev. Med det har han förlorat den grund han var på väg att återvinna efter att ha sparkat Schenström. Skärpning Reinfeldt! Det är DU som är chefen. Någon gång måste du visa det. Du kan inte bara ge sken av att sitta och mjuka till dig saker. Tänk om du kunde ilskna till mot alla dessa som leker med dig i ditt parti som du gjorde mot reportrarna som ställde frågorna till dig om Schenströms jouraktiviteter kort efter det att pussbilderna hade publicerats.

Men det här med att inte vilja stå upp och visa att man är chefen är, och har alltid varit ett problem i Sverige. Svenska anställda gnäller om orättvisa, tuffa och hårda chefer när dessa visar att de faktiskt vågar "chefa". Cheferna vill hellre vara omtyckt av alla och låter därmed bli att fatta tuffa beslut, även om det betyder att arbetet lider på grund av det. Folk tyckte att Jan Stenbeck kunde vara en hård chef, men han var framgångsrik, och hade mångas respekt. Fler borde tänka på det, tycker jag.

Reinfeldt kan återhämta sig, men Moderaterna har också tagit stor skada av det inträffade (och än är det inte slut, nu när aven Clase visat sig har klantat). Nu gäller att Reinfeldt slår näven i bordet och säger "nu får det vara nog!". Detta är inte en situation som man kan mesa sig ur. Han måste lära sig att det inte alltid går att lita på folk fullt ut, utan man måste våga ställa de rätta och viktiga frågorna, och stava ut det där med personligt ansvar för folk och vad det innebär, för det är något som svenskar inte är vana vid, att ta personligt ansvar för det de gör. Gör han det, kan de fixa resten under det kommande året och förhoppningsvis börjar fokusera på valet 2010, annars är det kört, efter bara ett år. Dags för övriga Alliansledarna att gå samman och offentligt stödja sin drabbade kamrat à la Maud Olofsson. Det behövs.

Nu till huvudpunkten, som även det handlar om ett generellt problem i Sverige och vissa andra delar av världen.

Det kan tyckas att det nästan är som om kvinnor är födda till att schabbla bort de viktigaste chanserna de får i livet. Vad är det som gör att en kvinna som har lyckats få en åtråvärd position i sina unga dagar, som kan inspirera andra kvinnor till att vilja göra likadant, drabbas av en sådan fruktansvärt självdestruktiv instinkt att hon på ett kort ögonblick lyckas förstöra det som hon länge kämpat för att uppnå?

Listan över kvinnliga politiker och en del andra i det privata näringslivet som schabblat bort gyllene tillfällen är lång. Bland kvinnliga politiker i Sverige kan nämnas Mona Sahlin (Toblerone affären), Laila Freivalds, Gudrun Schyman, Ylva Johansson, ett par stycken folkpartister och ytterligare en vänsterpartist vars namn jag inte minns just nu. Allt från dubbelmoral till rattfylleri till oanständigt beteende i tjänst, med mera. Man skulle kunna tycka att dessa borde räcka som skräckexempel till vilken ny kvinnlig politiker som helst. Men nej.

Ulrica Schenström sägs vara en kunnig statssekreterare. Hon kan allt om medierelationer i Sverige, och är högt uppskattad av de flesta. Hon var fullt medveten om att alla ögon var ständigt riktade på Allianspartierna och att allt hon gjorde skulle reflektera på hennes parti och därmed på hennes chef, statsministern. Man antar att hon inte är dum i huvudet - folk hyllar ju hennes skicklighet. Därför måste hon ha ständigt varit medveten om att det alltid skulle finnas folk som bara väntade på ett tillfälle att bringa ned hela regeringen genom att identifiera dess svagaste länkar - gång på gång om nödvändigt - och att hon därmed ständigt måste vara på sin vakt. Ändå finns det ingen annan förklaring än ren dumhet till att hon ansåg det vara passande för en kvinna i hennes position att vistas på en bar på en kväll som den där i sällskap av en reporter och en som dessutom stod för notan.

Handlar det om en konspiration?

Folk ute på gatan anar en stor konspiration enligt vissa kommentarer på SVDs hemsida. "Historien måste vara planlagd av journalisten o. kamerakillen eventuellt är restaurangen inblandad i komplotten också!" Och det kan man verkligen undra över, med tanke på att det tog så lång tid för TV4 att bestämma sig att låta reportern ta ledigt (de hade ju fullt förtroende för honom).

Tyckte inte Ulrica Schenström att det var konstigt att reportern beställde in så mycket alkohol? Ansåg hon sig vara nödgad att dricka så mycket? Glömde hon att hon var i tjänst? Tänkte hon inte att det kanske handlade om en klassisk fälla, dvs. att någon kanske satt och bara väntade på att hon skulle göra något dumt så att de kunde filma/fota henne och lägga ut det på nätet??? Att reportern kanske var inblandad? Det där om att vara på sin vakt - att aldrig aldrig på någon - är väl inte så dum va? Det borde vara det första en skicklig politisk medarbetare som henne borde lärt sig. Trust no-one. Och definitivt INTE en reporter. Och definitivt inte en som betalar. Och att hon sedan tillät honom pussa henne och kela och krama henne. Blev hon inte misstänktsam då, när han gjorde sådana närmanden??? O herregud. Hur dum får en kvinna vara? Det är så att man vill gråta över dumheten.

Hur dum hon måste ha känt sig när samme reportern uppträdde offentligt med ett leende på läpparna och upplyste allmänheten om att hon varit "jävligt glad i hatten". Samtidigt som HON fick massiv kritik från alla håll. Att hon sedan inte snabbt berättade allt för statsministern hjälpte inte saken. Han gjorde rätt som sparkade henne, och det ska han inte heller be om ursäkt för. Ibland måste man som chef fatta hårda beslut, oavsett om det svider. Jag gissar att hon aldrig mer kommer att upprepa samma misstag igen, om hon lyckas får ett jobb någon annanstans. Jag hoppas att statsministern inte försöker smyga in henne i staben efter en kort tid, för det skulle skada honom ännu mer. Stämpeln som vekling skulle då aldrig kunna tvättas bort. Jag måste ändå säga att jag håller med M-kvinnornas Magdalena Andersson om att medierna inte hade gjort en så stor affär av saken om Schenström varit en man.

Harald Ullman tycker att sparkandet var en löjlig kapitulation inför journalismen, men man måste komma ihåg att Reinfeldt försökte in i det sista att försvara sin medarbetare. Han gjorde inte en Persson och skällde ut eller tog henne i upptuktelse i direktsänt tv. Hade hon lagt alla kort på bordet när hon fick chansen att göra det - eller innan - så hade hon aldrig förlorat jobbet, utan klarat sig. Det var en förtroendefråga. Det är nog skillnaden mellan män och vissa kvinnor. En man hade sagt det precis som det var och sedan antingen erbjudit sig att fixa det, eller tagit den beska medicinen (det sistnämnda är dock sällsynt i Sverige). Schenström sade inte som det var, men hon hade självinsikt i efterhand och var ärlig nog att erkänna att hon hade "agerat olämpligt". Hon skyllde inte på någon annan än sig själv, och kom inte heller med bortforklaringar. Hon tog därmed ansvar för sitt agerande. I dagens Sverige är detta beundransvärt. Risken är dock att det leder till att andra bland mediafolket börjar tävla om hur många fler politiker och politiska medarbetare som de kan driva från sina poster. Och det vore beklämmande.

Anständighet

Magdalena Ribbing hade rätt. Det handlar om anständighet. Det är något som saknas på de flesta svenska arbetsplatserna. Folk tycker sig ha rätt att bete och klä sig hur olämpligt som helst - se bara på argumentationerna om huruvida det ska vara tillåtet att gå i skolan i djupt urringade tröjor och byxor som faller av rumpan på killarna. Eller på alla nästan fullvuxna tonåringar på mellan 15 - 17 år (som samhället gärna kallar för "barn") som lägger ut utmanande bilder på sig själva på nätet och sedan blir förvånade när dessa sprids eller när deras rykten blir förstörda. En anständig anställd skulle aldrig komma på tanken att gå ut och supa sig berusad överhuvudtaget, än mindre med en person vars uppgift är att granska samma anställd och dess arbetsgivare.

Nicola Clase

Och så nu efter alla karuseller kommer ytterligare en korkad kvinna med ett självbelåtet leende på läpparna som glatt "erkänner" att hon betalat hela 68.000 kr för svarta tjänster. För det första tycker jag att Reinfeldt varit för snabb att försöka fylla Schenströms post. Jag förstår att han vill framstå som handlingskraftig efter all kritik, samt att han vill inget mer än att lämna de senaste dagarnas besvär efter sig. Däremot borde han ha tagit tid för att leta efter en person som både kunde fylla rollen samt inte hade flera lik i garderoben. Jag är övertygad om att han i sin iver att verka jämställd medvetet valde en kvinna i stället för att tänka saken igenom och se om den mest meriterade/lämpliga personen möjligtvis kunde vara en man. Och nu får han ta itu med konsekvenserna. Vi får hoppas att han lyckas med det bättre än han hittills gjort. För när allt är sagt och gjort, så är inte allt han gör fel!

Timewasters i oppositionen

Och nu drar ytterligare en två onödiga karuseller igång. Som ett brev på posten beslutade Miljöpartiet att anmäla Reinfeldt till Konstitutionsutskottet (KU). "Jag vill att KU ska granska regeringens krisorganisation under den aktuella kvällen och hur statsministern agerade för att krishanteringen skulle ha fungerat i händelse av en kris." Nu förstår folk varför så mycket pengar går till administrationskostnader i regeringen. Har inte KU redan ofantligt mycket att göra med alla andra onödiga anmälningar som oppositionen hittills gjort? Har inte statsministern redan förklarat hur det ser ut, att det hela aldrig vilar på en enda persons axlar, utan att det snarast är ett nätverk som har ansvar för de gemensamma funktionerna? Om jag som lekman kunde förstå det, så bör Peter Eriksson med alla sina år i politiken också kunna förstå det. Inte nog med det, så måste fler också få lite publicitet för sin lön: överåklagaren beslutade snabbt att inleda förundersökning mot Ulrica Schenström och Anders Pihlblad för misstanke om mutbrott respektive bestickning. Han tycks dock vara insatt på att fokusera på Pihlblads och TV4s ageranden, så slutsatserna kan vara intressanta.

Lycka till Fredrik. Du kommer att behöva det. Och vill du fortsätta att behålla makten så gäller det att inte välja några fler dumma kvinnor!