Följande artikeln är hämtad från "
The Official Swedish News & Current Affairs Blog":
Någon kommenterade den höga arbetslösheten bland svenska ungdomar på The Locals hemsida för ett tag sedan. Som en arbetsgivare var jag tvungen att lämna några synpunkter. Här kommer en sammanfattning av dessa. De må vara hårda, men de kommer från hjärtat. Och jag garanterar att de är objektiva. Tänk om jag hade bestämt mig för att lämna subjektiva kommentarer! Jag hoppas att dessa ger en djupare insyn i den oerhörda frustrationen som småföretage i detta land känner.
Varför är arbetslösheten så hög som den är i Sverige?
1) Det är fruktansvärt dyrt att anställa i Sverige. Men på grund av den massiva propagandamaskin är detta ett faktum som i stort sett går de flesta förbi: antingen struntar de i det, eller så vägrar de att tro på presenterade fakta. Många svenskar tror i sin naivitet att de betalar mellan 26 och 36 procent av sin lön i skatt, då mycket av det som arbetsgivaren faktiskt betalar antingen döljs eller inte är tryckt på lönesedeln. Så för många ignoranta anställda framställs arbetsgivarna/företagare som djävlar som har råd med så mycket men som ändå vägrar ge efter för varje påtryckning. Tror det eller ej, men det är faktiskt så att vi betalar så mycket som två gånger en anställds lön för nöjet att anställa personen, som sedan åker skidor och bryter benet så fort han får ett permanent anställningskontrakt och på så sätt belasta oss med ytterligare 15% i sjuklönekostnader under de 3 åren som han bestämmer sig att han behöver för att återhämta sig från skadan (ty det är alltid arbetsgivarens fel när en anställd blir skadad). Detta är utan tvekan en av de största hindren till anställning. Ingen vill gå i konkurs från första dagen.
2) Medan det finns många svenskar som faktiskt arbetar hårt så är den dyster sanningen att det finns många som kan tyckas vara naturligt lata. Det finns inget "snällt" sätt att säga detta. Sverige har blivit ett land som är befolkat av mesar som har lärt sig att aldrig ta ansvar för sina handlingar, som inte inser att ens gärningar får konsekvenser, och som faller i bitar så fort de står inför någon form av riktigt arbete, trots evigt skryt om hur duktig man är på att hantera stressiga situationer. I hela mitt liv har jag aldrig någonsin arbetat i ett land där så många människor behövde en "handledare", som skulle hålla dem i handen och vägleda dem i sitt arbete eller rentav göra arbetet åt dem eller ständigt ösa beröm över dem för medelmåttigt eller undermåligt arbete. Likaså har jag aldrig besökt ett land där de genuint begåvade människorna sveptes så hänsynslöst åt sidan eller brutalt slagits ner till marken i jämnliketens namn, samtidigt som man försökte tränga alla människor i samma gjutform och låtsas som om alla hade exakt samma begåvningar och förmågor.
3) Det lönar inte att utbilda sig. Vaktmästaren som hoppade av grundskolan förväntar sig att få (och brukar få) samma lön som en högre administratör som arbetade hårt, fick en universitetsutbildning och har många års arbetserfarenhet.
4) Medan man låtsas vara blygsam har svenskar en tendens att grovt överskatta sina kvalifikationer och professionella förmågor. Detta gör det särskilt svårt att hitta anställda som verkligen är kompetenta, oavsett hur många som verkar finnas. Det kanske beror på alltför mycket nätverkande och behovet av att ständigt imponera nya, flyktiga bekanta. Det ALLRA STÖRSTA och mest arroganta misstaget är det automatiska antagandet att utländska kvalifikationer och erfarenheter på något sätt är (eller självklart är) sämre än svenska kvalifikationer. Ett exempel: när mina universitetsstudier i elektro- och datateknik betraktades blivande ingenjörer som blivande chefer. Därför fick vi även en gedigen utbildning i ledarskap (ty det var viktigt att utveckla ledarförmågan) och ekonomi vid sidan av de tekniska ämnen. Båda delar av examensprogrammet var obligatoriska, ingen del fick väljas bort. Det var därför mer sannolikt att en nyutexaminerad ingenjör blev vald till en chefsposition över en person som hade gått en MBA utbildning, då ingenjören ansågs besitta de kunskaper som gör en bra ledare. Många av mina vänner lätt tog steget från ingenjörskarriären till en businesskarriär inom några år, för det var många som uppskattade att de hade en stark grund i både de näringsinriktade och de tekniska aspekterna av de åtagna uppdragen. För att kunna ta samma steg skulle en svensk ingenjör vara tvungen att antingen göra en ny universitetsexamen eller gå på otaliga projektledarkurser. Svenska ingenjörer lär sig inget om ekonomi eller ledarskap i sina kurser. Så jag har sett doktorander som designat fantasifulla lösningar som skulle ha kostat många miljoner mer än det aktuella problemet som skulle lösas. Svenska ingenjörer betraktas inte som mycket mer än tekniker (alltså lekman) eller projektarbetare, medan ingenjörer i andra länder betraktas som skickliga, högutbildade individer som därför får mycket respekt. Jag gick direkt från universitetet till en ledande befattning på mitt första jobb vid 21 års ålder. Svenska ingenjörer går på "traineeprogram". Om jag nu skulle jämföra svenska ingenjörer med ingenjörer från Kina, Japan, Indien, Ryssland, Mellanöstern och Baltikum, vilka skulle jag välja då? Ett annat problem är kvaliteten på arbetet: det många svenskar lär sig på sin fiktiva "Mastersnivå" (se vidare förklaring nedan) är det utlänningar lär sig på sina 3-åriga Bachelorsprogram, med minimal handledning.
När man bor utomlands hör man väldigt mycket om hur många experter och konsulter som finns i Sverige, dvs. den typiska statistiska smörjan. Självklart spetsas öronen: utomlands högaktas konsulter, som brukar ha mångårig arbetserfarenhet och har avlagt en doktorsexamen eller åtminstone fått en riktig Mastersexamen (obs. att den svenska civilingenjörsexamen faktiskt är en Bachelorsexamen, oavsett den fantasifulla översättningen som man har valt - det är av den anledning som svenska studenter som gör sina examensarbeten i USA kallas för "undergraduates" och inte "graduate students"). En utländsk konsult är van vid att arbeta självständigt, formulera tankar, driva projekt, hantera budgetar och fatta beslut. Så med denna utgångspunkt kommer man till Sverige och upptäcker snabbt att varannan människa i Sverige är konsult. Och varannan människa är expert. För om du blir påkörd av en buss kan du plötsligt bli konsult på de traumatiska upplevelser man går igenom när man har råkat ut för en sådan händelse. Och du kan resa runt i landet och föreläsa och hålla inspirationstal i ämnet. Det fanns "konsulter" på Ericsson som hade fått sina Bachelorsexamina från KTH (Kungliga tekniska högskolan) endast tre veckor tidigare - och som dessutom hade handledare på jobbet. Men konsulter brukar väl inte ha handledare? Jag menar, brukar det inte vara de som styr det hela? Jag saknar ord för hur förvirrad jag var när jag anlände.
5) Arbetsetik/arbetsmoral: Om folk utomlands vaknar upp med en huvudvärk så äter de ett par huvudvärkstabletter och åker till jobbet. Inte här. Folk i Sverige fortsätter sig själva i ett större sjukdomstillstånd och stannar borta från jobbet i flera dagar. I sådana fall blir utlänningar/invandrare mycket mer attraktiva som anställda. På samma sätt, om en anställd utomlands ville få större bröst skulle hon förmodligen göra det på sin semester för att kunna helt återställd innan hon kom tillbaka till jobbet, då hon skulle vara väl medveten om att ingen vettig arbetsgivare skulle betrakta bröstimplantat som en sjukdom samt att resulterande komplikationer inte heller skulle betraktas som arbetsrelaterad skada. Svenskar genomgår kosmetisk kirugi på helgen och sjukskriver sig under den tid det tar att läka. Arbetsgivaren tvingas stå för 15% av sjuklönen, tack vare den lag som socialdemokraterna drev igenom förra året. Så fort brösten läkt måste kvinnan gå på semester för att visa upp sina nya bröst, en extra 5 veckors ledighet från jobbet. När jag arbetade i Göteborg hade vi en kollega som alltid var mammaledig. Under tre år såg vi henne två gånger. När hon var i 6:e månaden tog hon mammaledighet - 3 månader efter att ha fått jobbet. Dessutom blev hon gravid igen direkt efter förlossningen. Och ni vet hur lång mammaledigheten är i Sverige.
Jag har sett det positiva och det gör mig mycket glad. Men jag har även sett de negativa aspekterna och dessa gör mig helt enkelt deprimerad. Jag har bestämt mig för att inte anställa någon till reglerna är mer gynnsamma mot oss som tar riskerna medan de anställda sitter tryggt, då de vet att de alltid kommer att få lön vid slutet av månaden. Tror mig när jag säger att riskerna väger klart mer än fördelarna. Oavsett vad folk må tro så är det inte billigt att få kvalificerad arbetskraft i Sverige. Problemet är att det inte heller är billigt att få lågkvalificerad arbetskraft. Faktum är att en enkel sak som att få någon att klippa gräsmattan får grannarna att tro att man antingen är väldigt förmögen eller att man fuskar på skattedeklarationen.
Facket och socialdemokraterna har upprepade gånger skjutit sig själva i fötterna genom att driva igenom idiotiska lagar vars främsta syfte är att strypa det privata företagandet i landet. Sedan bräkar de om att näringslivet försöker orkestrera ett regeringsskifte. Som om någon behöver göra det, när de själva redan gör ett sådant fantastiskt arbete. Det ideologerna glömmer är att den svenska staten behöver de skatter som småföretagen drar in för att kunna överleva. I varje fall behåller de stora företagen inte mycket av sina pengar i Sverige. För min del så håller jag på att omstrukturera mina företag och flytta dem ur landet medan jag fortfarande har något kvar. Jag har arbetat för hårt i livet för att sluta som fattighjon.
Nu var det dags igen. Efter att ha insett att deras vanliga terroraktiviteter inte gett något synbart resultat eller tillräckligt mycket uppmärksamhet mätt i spaltmetrer har några djurrättsaktivister (läs terrorister) i Storbritannien börjat skicka hotbrev till aktieägare i företaget GlaxoSmithKline (GSK). De nöjer sig alltså inte med att hota företaget och dess samarbetspartners utan måste även sjunka ännu lägre i träsket dit de redan befinner sig.
